Idag ska jag tvätta. 14.00 - 17.00, skittråkigt, ansträngande, kräver tidsuppfattning, vett och allt vad det heter. Igår varvade jag Soul Caliber II, vilket innebär att jag är jävligt nördig av mig. Spelade typ mellan nio och två på natten. Fem timmar Soul Caliber II, då ska det fantamig varvas. Fast om man kunnat spara så hade jag varvat det ändå, fast i omgångar. Hm.Mamma kom in i mitt rum igår vid tolv kanske, och började prata med mig, om allt möjligt. Om vad som är Nockes problem, vilket kan sammanfattaas i ett ord - Isabell.Nocke tycker inte om att jag och Isabell kan sitta och skratta och ha roligt. Och han tycker inte om att Isabell kan hämta saker själv i vår kyl eller frys eller skafferi. Han tycker absolut inte om att hon inte hälsar (fast hon hälsar fan alltid nu) och han gillar inte att hon inte läser hans tankar och inte tänker på att hon sitter ivägen. (Nocke kan ju under INGA omständigheter be henne flytta på sig lite, så att han kan komma förbi liksom.) Så det var vad mamma satt och pratade om. Och om att de inte har något socialt liv förutom när de är på stan och super en lördag liksom. Sedan så var det att han inte gör något annat än att äta. Där tycker jag ganska synd om mamma. För när hon har jobbat till sju på morgonen är hon hemma vid åtta, går och lägger sig vid nio och går upp vid två. Sedan är hon hemma ifrån två till åtta, det är fem timmar. Under de fem timmarna, städar hon, diskar, lagar mat, bakar bullar, hon gör typ alla såna saker konservativa äckliga män vill att hon ska göra, men den här killen glömmer att hon jobbar 100% och dessutom nätter. Han vat knappt att det finns nätter, han går och lägger sig typ åtta, halv nio.Nocke är en tönt.

När jag går in i en lugnare version av ångestattack, då blir jag apatisk. Jag kan sitta på golvet och glo in i en vägg, nedhukad. Gunga fram och tillbaka för att komma ihåg att andas. Samtidigt som det blir svårare när ens knän pressas mot bröstkorgen. Det är ganska sjukt.Jag satt så igår, i en och en halv timme, samtidigt som jag grät. Och jag vet inte riktigt varför. Det finns inte någonting pågående i mitt liv som skulle kunna ge mig den reaktionen alls. Så jag undrar verkligen var den kom ifrån. Tråkigt med sådant, det ger mig barndomsminnen.En del saker löste sig igår, msn-sättet. Det fungerar ganska bra när man är för blödig för verklighetens face-to-face metod, som världsinvånarna sakta men säkert tappar.Idag så har jag funderat på att se på Lord of War. Jag har inte sett den sedan jag köpte den alls. Men den är fin. Mycket fin. Jag trivs med filmer som ger en lugn i de mest kaotiska situationer. Nicholas Cage i Lord of War är en sådan extremt lugnande karaktär.Jag kom precis hem för övrigt. Direkt satte jag mig och lyssnade på Joy Division. Lite manodeppigt, men det är för fin musik för att nonchaleras. Helt sprängfylld av känslor blir man. Mysigt, men påfrestande efterhannd. Inatt lyssnade jag och Daniel på NIN och var jätteledsna tillsammans, vi satt med en hushållspappersrulle på bordet framför soffan och grät. Vi drack Famous Grouse och gin. Inte blandat dock. Senare, framåt morgonen så såg vi på Casablanca. Jag kommer inte ihåg någonting. Daniel är den mest empatiska människa som finns, jag tror att han har magiska krafter som gör att han kan känna andras känslor in i minsta detalj.Själv är jag nog fortfarande full. Skickligt må jag säga. Dessutom ska jag hjälpa min mamma att baka bullar. Först av allt ska jag dricka kaffe.

Idag har jag spelat Need For Speed Carbon, Silent Hill 2, Silent Hill 4 The Room, Tekken 4, Soul Caliber II, Hitman 2... Och så har jag passat lillräkan. Isabell var här och tog hand om mig och mitt ps2 som jag idag fick av min storebror. Han är snäll. Ibland.Nu är jag lite trött på tv-skärmen dock, så jag tänkte att datorn var ett bra alternativ.Kände mig lite abandoned när Isabell gick, har inte varit ensam på skitlänge nu ju. Så jag funderar på att gå till Daniel idag (igen) men jag vet fortfarande att det sällan går väl.Jag pratade med Charlie inatt vid fyra. Han har blivit väldigt förtegen på senaste tiden. Jag vill verkligen ge honom en kram varje gång jag ser honom, men tänk om jag bara går rakt igenom? Vad händer då liksom..? Något måste ju förändras i mitt huvud. Antingen försvinner han eller så flippar jag och blir förtvivlad. Så jag låter bli.Jag måste erkänna att jag blir lite besviken på mig ibland. Att jag inte känner mig tillfreds nog med att bli lämnad ensam ibland. Sånt vill jag välja själv. Men när jag väl hamnar i sådana situationer som jag sitter i nu, då känns det som om jag helt plötsligt sitter på en 400 meter hög pelare i ingenmansland och jag vet inte vad som hänt eller vad som gått fel. Plopp. Hej.Och det enda som verkar återfå mig till min verklighet är någon som vill bry sig. Eller bara verkar bry sig just då.Så världsligt.

And I thought loving a man takes strength to me.Det är slappt idag. Slappt som fan. Så skönt det är ibland, att veta att jag kan stänga dörren till mitt rum och bara ligga där i min säng och lukta på min rökelse och tänka på alla saker som händer och har hänt.Jag gick hem och försonades med Daniel. Alltså, jag gick hem till honom. Det var helt okej, jag kan inte lämna den mannen. Han är liksom som en konstant person som håller en i handen och lyssnar och följer med mig var jag än går, även om han aldrig är med mig utanför dörrarna så finns han i hjärtat liksom.Han sa en sak idag som kändes så jävla viktig. Något i stil med "Ingen kan göra något åt det här, ingen förutom du. Och ingen kan påverka ditt beslut, och det absolut bästa är att även om vi vet det allihop så lämnar du oss inte hjälplösa." Det kändes fint, och just då betydde det verkligen något föf mig liksom. Att få den bekräftelsen, att veta att jag är en egen individ och att ingen kan göra något för att förändra det.Men jag har ändå ett val, eller hur? Om jag velat ha rådgivning hade jag bett om det. Men då blir det ändå inte jag som bestämmer. Jag gillar att bestämma.För övrigt har jag varit lite halvdeppig idag tror jag. Lite slö i humöret på något sätt. Fast jag behöver ju såna dagar ibland, det är bara att inse.

Nin håller minsann på och pilla med nya låtar, precis som Lars Demian... Det är ju jättebra. Så att man får lite nytt liv i de gamla musikådrorna, så att säga.Igår så... hade jag och Isabell roligt på egen hand igen. Vi söp, vi söp lite till. Vi cyklade. Vi sov.Det är fett nice.Men det känns inte ens som om vi gör fel, det känns bara lite småpatetiskt i början. Sen så tänker man ju "varför inte" och så fortsätter det. Men om man har roligt, behöver man sluta?Mormor idag, Moses och kaffe.

Jag har läst en underbar dikt av Baudelaire, och jag har lyssnat på en massa Devendra Banhart att jag är helt hög på det. Mycket bra.Min mamma har gjort egen kebab. Jag fattar inte riktigt varför, men det är väl relativt smakligt antar jag. Så idag äter vi kebab och sallad...Ska bli körd till Maria idag för att pressa ner piller i katten. Jag har varit lite slö med det, å andra sidan har jag cyklat mer idag än jag gjort på ett halvår. Pratade med Daniel idag som frågade "fan, kan du cykla?", och han menade det som en seriös fråga. Intressant, intressant.Idag har jag även lärt mig hur man diktar i 14-radig 5-fotad jambisk vers, med bestämt rim, vändpunkt och sammanfattning. Det känns som om den kunskapen kommer följa mig länge.Kanske.Varit i ett smärre trauma idag. But I won't spill all of my guts for you.

Jag har precis haft psykologi. Det sög. Jag satt med Nalle och Mike, bara det ger mig inte de bästa förutsättningarna att vara produktiv eller ens öppet seriös. Men det var intressant. Jag hade ändå ingen lust att vara produktiv eller seriös. En massa saker har hänt, men de påverkar inte mig nämnvärt. Det är synd att det inträffat sådana ting dock, eftersom det bringar andra smärta. Både på det ena och det andra sättet.Idag så har jag en hel del saker att göra/stå ut med. Jag ska hem till Maria och ge Dampi p-piller. (Dampi är katten, Maria är min pappas fru.) Jag ska även hem till min mormor. Min 86 år gamla mormor. Jag ska färga hennes hår och handla åt henne. Om jag inte missminner mig är det tredje året i rad nu som jag gjort det åt henne. Något som stör mig något enormt är att jag har TRE äldre bröder. Vi har alla samma mormor, men det är bara jag som försöker få henne att må bra. Det är jag som vill att hon ska kunna höra vad jag säger, stå på benen när hon hämtar kaffe och jag vill liksom hennes allra bästa, mest jämt. Men mina bröder har inte ens tålamodet att besöka henne.Det är för jävligt verkligen.

Moses idag - sög. Det känns som om alla föraktar en, fast jag tror att jag växt ifrån dem och de förstår det. Och hatar det. Det gör mig överlägsen, och det är antagligen lite vad jag strävar efter. Att få känna mig lite överlägsen mot de jag inte gillar riktigt.Men jag och min överlägsenhet har ett par timmar på sig att göra en himla massa psykologifrågor, samt läsa litteraturvetenskapens extremlånga dikt för att analysera den ur Jungs perspektiv imorgon. Inga problem... (...)Men först ska jag lägga en Betapet.